Ruby Harrold-Claesson sent us this translated article:

http://www.nkmr.org/english/childrens_rights_in_the_society.htm

Children’s rights in the

society

By Annette Westöö, Göteborg

This year, marks the thirtieth year since Sweden became the first in the world to prohibit child-smacking. The law has attracted much attention internationally and Sweden is considered in large parts of the world as a pioneer country in terms of children’s rights. Bris (Children’s Rights in the Society) notes the anniversary with a campaign where they ask the question “What has actually happened?” It is a sensible question, because now is the time to look back on these thirty years and see what has been achieved. How much is there behind all Sweden’s fine words about the rights of the children?

Five years before the anti-smacking law was passed the Swedish Riksdag (Parliament) passed another controversial law: that of free abortion. Since 1974, this decision led to over 1 million children being killed in our country. The consequences of the two laws in combination are absurd. In Sweden, a parent is prosecuted and tried in court for a slap in the face. The same parents can be – completely within boundaries of the law – to poison, maim and kill their children if they are younger than 18 weeks old. Smacking a child can lead to police action, whereas that same child could have had its head crushed by an adult at an earlier stage of its development – quite legally. The situation is bizarre and profoundly tragic. Save the Children, Bris and other organizations that claim to protect children’s rights – as far as I know – do not lift a finger to save the unborn children.

Where is the logic? I who am approximately contemporary with these laws, I am experiencing great pain over the disaster that contempt for the smallest children’s rights has meant for Sweden. The Sweden that we from the late seventies have grown up in has been deprived of one million citizens. People who would have lived among us as our family members, neighbours, schoolmates, colleagues, friends and spouses. People who would have helped to build this country and take care of the older generation. People who are irreplaceable and unique.

Can all you experts, ideologues and opinion leaders – especially those from the forties – who contributed to the passing of these two laws give me an explanation?

What were you really thinking?

Destroying the Family: Swedish style

A family flees from the Welfare State

Back to Articles

Back to Main

Original Article:

Barnens rätt i samhället

Annette Westöö, Göteborg

I år är det trettio år sedan Sverige blev först ut i världen med att förbjuda barnaga. Lagen har väckt stor uppmärksamhet internationellt och Sverige betraktas i stora delar av världen som ett föregångsland när det gäller barns rättigheter. Bris uppmärksammar jubileet i en kampanj där man ställer frågan ”Vad har egentligen hänt?”. Det är en klok fråga, för nu är det tid att blicka bakåt på dessa trettio år och se vad som åstadkommits. Hur mycket ligger det egentligen bakom Sveriges alla vackra ord om barnens rätt?

Fem år före anti-agalagens tillkomst stiftade Sveriges riksdag en annan kontroversiell lag: den om fri abort. Sedan 1974 har detta beslut lett till över en miljon barns död i vårt land. Följderna av de båda lagarna i kombination är absurda. I Sverige kan en förälder åtalas och dömas i domstol för en örfil. Samma förälder kan – helt inom lagens råmärken – låta förgifta, lemlästa och döda sitt barn om det är yngre än 18 veckor. En dask riktad mot ett barn kan leda till polisingripanden, medan detta barn kunde ha fått sitt huvud krossat av en vuxen i ett tidigare stadium av sin utveckling –  helt lagligt. Situationen är bisarr och bottenlöst tragisk. Rädda barnen, Bris och andra organisationer som säger sig värna om barns rättigheter har vad jag vet inte lyft ett finger för att rädda de ofödda barnen. Var finns logiken?

Jag, som är ungefär jämnårig med dessa lagar, upplever stor smärta över den katastrof som föraktet för de minsta barnens rättigheter har inneburit för Sverige. Det Sverige som vi sena sjuttiotalister har vuxit upp i saknar en miljon medborgare. Människor som skulle ha levt ibland oss som våra familjemedlemmar, grannar, skolkamrater, kollegor, vänner och makar. Människor som skulle ha hjälpt till att bygga det här landet och ta hand om den äldre generationen. Människor som är oersättliga och unika.

Kan alla ni experter, ideologer och opinionsbildare – förmodligen främst fyrtiotalister – som var med och drev fram dessa båda lagar ge mig en förklaring?

Hur tänkte ni, egentligen?